Efterom det här är dewn fjärde delen i Throne of Glass-serien så får ni skylla er själva om ni blir spoilade för de tidigare böckerna i serien. Ni har blivit förvarnade!

Celaena eller Aelin som är hennes riktiga namn är tillbaka i Rifthold. Men nu är hon ingen slav längre. Hon har kommit tillbaka för att hämnas, rädda sin kusin Aedion och för att släpplös magin i Rifthold.
Aelin tar hjälp av Chaol för att befria sin kusin. Chaol och Aelin litar inte på varandra längr och båda anlagar varandra och sig själva för det som hänt Dorian. Dorian är ju besatt av en Valgprins, en typ av ond demon, har en kedja runt halsen som gör att han kan styras v sin pappa kungen. Det finns inte mycket kvar av Dorians själ.

Aelins blodssvurne alven Rowan kommer också till Rifthold. Han är mycket rolig på sitt sarkastiska sätt.  Förutom Aelin, Aedion, Chaol, Rowan och Nesryn dyker också Arobynn och Lysandra (kurtisanen och Celeanas ) med igen. Många händelser och skeenden från tidigare böcker får sin förklararing.

En stor del av boken upptas också av häxan Manon och hennes tretton (hennes 12 andra häxor om hon basar över) som flyger sina Wyverns. I den här verkar Manon utveckla ett samvete ännu mer. Hon börjar ifrågasätta sin mormor. Nu korsas äntligen Aelins och Manons vägar.

Jag börjar tycka bättre och bättre om Manon. I början hatade jag henne. Det ska bli riktigt spännande att se hur historien fortsätter i Empire of Storms. Boken fick fyra svaga stjärnor och det är för att den sista halvan av boken blev så bra. Jag rycktes verkligen med i berättelsen. Men språket är väldigt repetativt ibland. Speciellt delarna med Manon. Hur många gånger måste hennes järntänder eller järnnaglar beskrivas. Vi har förstått! Och varför måste Rowan morra hela tiden? Han morrar argt, han morrar sexigt, han morrar si han morrar så.