”Med avskurna halsar hittas två små barn och deras filipinska mor i sitt hem på Södermalm i Stockholm. Barnens svenske far blir  genast misstänkt – en deprimerad förtidspensionär som lever avskärmad från samhället.

Medan spaningsgruppen sliter med utredningen, känner kriminalkomissarie Conny Sjöberg hur hans eget liv är i gungning – han kan inte förtränga den rödhåriga kvinnan i sina drömmar. Hans kollega Petra Westman plågas  också av grubblerier. Vem är Den andra mannen, han som våldtog henne på ett osedvanligt utstuderat sätt?

Hammarbypoliserna är hårt pressade av morden,t. när de dessutom får en kidnappningshistoria i knät.
Kanske ska svaren sökas någon helt annanstans i en helt annan tid? Kanske en solig majdag när en kvinna stannar vid en kiosk för att köpa godis till de två små pojkarna som leker i baksätet..”

Så står det på baksidan av Carin Gerhardsens Vyssan lull, den tredje delen i Hammarbyserien.  Ibland tycker jag att såna här baksidetexterr avslöjar alltför mycket. Tur då att jag inte läser dem så noga.

Boken är precis som de tidigare spännande och har ett högt tempo. Den är riktigt otäck. Mycket blod, barn som far illa och annat hemskt.  Den handlar mycket om skuld och hur den och oförmåga att förlåta kan förstöra livet för så många..

Min favorit är Jamal Hamad, men hans kollega Petra Westman är också bra. Om än väl godtrogen för att vara en polis som blivit utsatt för det hon utsatts för. Eller inte godtrogen heller, enkelspårig. Hon har bestämt sig för att Jamal, hennes kollega och kompis, haft något att göra med våldtäkten hon utsattes för. Varför kollar hon inte upp det innan hon bestämmer sig?

Nu ska jag in och reservera nästa bok i serien, Helgonet. Och det är lika bra att erkänna en gång för alla: Jag gillar deckare, iallafall av vissa författare. 🙂 De två tidigare böckerna heter Pepparkakshuset och Mamma, pappa, barn.