Bilden är lite suddig eftersom jag knäppte den när jag satt på tåget.

Vinteräpplen är Josefine Sundströms debutroman. Jag gillar den jättemycket. En hemsk historia om Tova och hennes mamma och mormor. Ingen av dem har haft det lätt i livet. Det är en rejäl underdrift. Allra värst var det för Toves mamma..

En gripande släktskildring, med självbiografiska inslag.

På baksidan står:

”I generationer har kvinnorna i Tovas släkt plågats av odugliga och ibland misshandlande män. Fattigdom, våld och sprit tillhör vardagen. På den lilla ön utanför Kaskö i Österbotten är havet ständigt närvarande, som en livgivande kraft men också som ett hinder mot omvärlden.

Tova och de två barnen är på flykt i natten. En gång var hon lycklig och förälskad och livet låg framför henne. Men det dröjde inte länge förrän mannen visade en annan sida. Han började dricka alltmer och han misshandlade henne fysiskt och psykiskt. Till slut förstod Tova att hon måste ge sig av om hon och barnen skulle överleva.

Hennes egen mamma Mari fick aldrig chansen till ett eget liv. Hon var inte något önskat barn, hon misslyckades i skolan och ansågs enfaldig. Hårt arbete i hushållet, ansåg man, var det enda hon dög till. När hon födde Tova utanför äktenskapet blev hon för all framtid fast i det kärlekslösa och påvra föräldrahemmet, där hennes mor, en förhärdad torparkvinna som fött sju barn, styrde med järnhand.

Men hos Tova finns kraften att bryta upp från ett destruktivt liv. Med hjälp av en väninna går färden till Helsingfors. Mot Sverige. Mot framtiden.”

Jag blir så förbannad när jag läser boken.  Susanna är nog en av världens sämsta mammor. Som mormor funkar hon bättre. Och Toves man ska vi inte prata om. Läs boken!

En gripande roman med självbiografisk grund. Om tre kvinnors öden, om att bryta en ond cirkel och återfå makten över sitt eget liv.