Lars Keplers (ja jag vet att det är en pseudonym för Alexander Ahndoril & Alexandra Coelho Ahndoril) andra roman börjar med att en man hittar en ung kvinna död på en stor fritidsbåt. Det visar sig att hon drunknat, men varför är då inte hennes kläder blöta och varför sitter hon på sängen i båten? Ungefär samtidigt hittas generaldirektör Carl Palmcrona hängd i sin paradvåning på Östermalm. I rummet finns inte en möbel, hur har han lyckats hänga sig?

Som tur är finns kriminalkomissarien Joona Linna som tack vare sin envishet kommer sanningen på spåren. Det blir en jakt på en okänd mördare på liv och död. Innan det är över kommer många liv vara slut. Både civila och polisers.

Mycket handlar om Penelope en fredsaktivist som tillsammans med sin pojkvän Björn blir jagade av en okänd mördare i Stockhollmsskärgård. I flera dagar  flyr de från en psykopat som verkar ha ett sjätte sinne.

Boken fungerar bra som deckare. Men jag får inget riktigt flyt när jag läser. Det är inte förrän 1/3 in i boken som  det lossnar för mig. Sen irriterar jag mig på att det är så mycket beskrivningar och förklaringar. Ja, jag vet att Joona är kriminalkomissarie, det behöver inte stå i vartannat kapitel. Jag har hört att många tycker att denna bok är bättre än Hypnotisören, men det tycker inte jag. Jag kände mig mer engagerad i den. Men den är absolut inte dålig. Men jag är ju inte precis en deckarmäniska. Föärutom Connellys böcker om Harry Bosch , och några till.