Jag har försökt mig på Marguerite Duras förut i Anteckningar från kriget. Den gillade jag inte alls. Kanske p.g.a. att det var hennes egan anteckningsböcker och att de var för svårtillgängliga för mig. Älskaren tycker jag däremot om. Jag känner till historien eftersom den fanns med i Anteckningar från kriget. Men här är det mycket lättare att läsa.Boken är också mycket kort endast107 sidor. Men språket är målande. Jag kan se platserna och personerna framför mig.

”På en färja över Mekongfloden träffar en femtonårig fransyskaen ung kines ur den rika överklassen, hon fortsäter sin resa hem i hans limousin. Det blir upptakten till en relation, förtärande i sin erotiska hetta och intensitet men samtidigt dömd att kvävas av stränga traditioner och rasfördomar.
Varje dag väntar älskarens chaufför på henne utanför skolan för att köra henne till en unkarlsvåning mitt i Saigon där de ostört kan hänge sig åt den kärlek som omgivningen fördömer: hans far har andra planer för honom, och hennes familj tillhör den kolonialaklassen” (från baksidan av boken)

Flickan (som är Duras själv) växer upp med sin mor och sina två bröder. Hon kallar den ena för sin äldre bror och den andra för sin lillebror. Men lillebrodern är inte hennes lillebror. Han är två år äldre än henne men yngre än den äldre brodern. Mamman verkar inte ha brytt sig så mycket om sina barn egentligen. Mest om sin äldste son. de andra två verkar mest vara bihang.

Boken vann Goncourtpriset när den utkom 1984. Duras själv dog 1996.