Det här måste vara en av de längsta boktitlar jag läst. 13 ord, 55 bokstäver…
Boken handlar Sebastian som alltid varit annorlunda. Han älskade att klä sig i mammas kläder och använda mammas och mormors smycken och smink. Nu har han eget smink, smycken och klänningar som han går klädd i.
Sebastian vet att han gillar killar.
Nu är han 19år och träffar Andreas. De inleder ett passionerat men destruktivt förhållande. Men Sebastian har en annan person som bor inom honom. Ett alterego som ingen annan ser. Hon heter Ellie och ska en dag träda fram ur Sebastians aska.
Sebastian har många anonyma sexuella möten i parker, på klubbar och på toaletter med män. Äldre män som verkar utnyttja honom. Mötena är beskrivna nästan i detalj i boken. Och jag känner obehag av beskrivningarna. Sebastian verkar tvinga sig själv till dessa smärtsamma och ofta förnedrande möten. Ofta är det Andreas som agerar ”hallick”.
Men samtidigt är sexscenerna(?) mellan Sebastian och Andreas beskrivna med kärlek.
Boken är berättad med ett språk som påminner om dikter. Svävande, naturbeskrivningar, fantasi, förskönande men också förfulande.
Jag är glad att jag läste den. Men jag tyckte den var obehaglig..

[…] Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats – Eli Levén […]